Vi har i dag ett överskott av huskatter i Sverige, varför aveln på huskatter generellt bör minimeras. Det finns helt enkelt inte hem åt alla dessa katter! Redan nu lever mellan 100 000 – 150 000 huskatter ute i hemlöshet, vilket medför ett ofta svårt lidande samt en för tidig död på grund av till exempel sjukdomar och svält.
För att komma till rätta med hittekattproblematiken och för att få stopp på påspädningen med nya hemlösa katter måste vi alla ta vårt ansvar och kastrera, id-märka och registrera våra katter. Även innekatter bör kastreras, id-märkas och registreras då de relativt ofta kommer ut av misstag och alltför ofta används i oseriös avel.
Minskar vi aveln på huskatter kan vi också förvänta oss att fler av de redan hemlösa katterna får nya hem.
En kastrerad katt blir lugnare, jämnare i humöret, mer tillgiven och mer lekfull. Den kan därtill förväntas få ett längre och friskare liv än en okastrerad katt.
En okastrerad honkatt löper. Vissa honkatter löper ofta – andra mer sällan. Vissa honor urinmarkerar – även inomhus – under löpet. Matte och husse kan även få sin nattsömn störd under kattens löpning. Får honan gå ute riskerar hon att bli dräktig. Många honor kan bli dräktiga redan vid sex månaders ålder eller ännu tidigare. I den åldern är honan varken mentalt eller fysiskt mogen att bli mamma.
Även hankatter blir könsmogna vid cirka sex månader ålder. Urinen börjar lukta starkare och katten kan börja urinmarkera. Katten blir också ofta mer rastlös och högljudd. En okastrerad hankatt som får gå ute kan ha ett mycket stort revir som han patrullerar. Han är mer stridslysten än en kastrat, råkar oftare i slagsmål, får oftare skador och kan vara borta i långa perioder. Okastrerade katter löper också ökad risk att bli påkörda eller att komma vilse och riskerar i värsta fall bli kvar ute i hemlöshet.
Okastrerade katter bidrar dessutom till att oönskade kattungar föds. En okastrerad hankatt kan bidra till tusentals oönskade kattungar under sin livstid. En okastrerad hona kan å sin sida få upp till 120 ungar under sin livstid (som i sin tur får ungar… som i sin tur får ungar…).
Dessa oönskade kattungar går ofta en dyster framtid till mötes. De avlivas ofta av ägaren till kattmamman (om en ägare finns) ofta med allehanda ”gör-det-själv-metoder”. Eller så avlivas kattungarna av veterinär då ägaren inte lyckas sälja/omplacera ungarna. Många oönskade kattungar dumpas och går då vanligtvis en säker och plågsam död till mötes. Andra kattungar skänks bort eller säljs billigt och riskerar då att hamna i hem där man inte riktigt har förstått vad det innebär att ha katt.
Genom att kastrera din katt kan du bidra till att minska antalet hemlösa och oönskade katter.
Det är viktigt ingen katt får börja gå ute förrän den är kastrerad, id-märkt och registrerad.
En nackdel med kastrering är att katten kan öka i vikt. Det gäller både hanar och honor. Var därför vaksam på kattens vikt och byt foder/justera fodermängden vid behov.
Sveriges veterinärförbund rekommenderar sedan 2015 att man kastrerar katter från fyra månaders ålder, en del veterinärer föredrar dock fortfarande att vänta till ca 6 månaders ålder. Det går utmärkt att kastrera en hona som varken har löpt eller fått ungar.
Undvik p-piller, de kan öka risken för elakartade juvertumörer och livmoderinflammation. P-piller är också ett dyrare alternativ än kastrering i längden! Eftersom de flesta katter kräks lite då och då är p-piller inte heller ett säkert skydd mot oönskade kattungar. Det är också onödigt att ge katten ett läkemedel under hela hennes livstid om hon ändå inte ska användas för avel.
Myt 1. En katthona bör alltid få en kull ungar innan hon kastreras.
Det finns inget vetenskapligt belägg för detta påstående. Katter är inte människor och har inte vår längtan efter barn. En katthona som föder sin första kull förstår ofta inte vad som är på väg att hända förrän ungarna är födda.
Myt 2. En okastrerad katt är en dålig jägare.
Alla katter jagar. Vissa katter är bättre jägare än andra men detta har ingenting att göra med om katten är kastrerad eller ej. Okastrerade katter är fokuserade på att hitta en partner att para sig med och kan därför t o m vara mindre intresserade av att jaga. Inte sällan vandrar de långa vägar i sitt sökande istället för att hålla efter råttor och möss där hemma.
Myt 3. Det är onaturligt. Katten måste också få ha lite roligt.
Kattens sexualitet liknar inte människans och det går inte att jämföra med människors längtan efter kärlek, sexuellt umgänge eller barn. För en honkatt är själva parningsakten direkt smärtsam. Våra tamkatter lever inte heller samma liv som sina vilda anfäder. Visst har de sina naturliga behov kvar och det är viktigt för oss som kattägare att tillfredsställa så många av dem som möjligt men att låta katten fortplanta sig fritt ger inte bättre livskvalitet utan bidrar bara till att skapa problem och lidande.